So... Here we go...

För att klargöra. Jag hade BF den 20 mars 2010. En Lördag. Sammanlagt gick jag över 6 dagar. Elton föddes Fredagen den 26 Mars. 

Iallfall så började det hela nog redan på Onsdagkvällen när jag och Bekim skulle åka hem från mamma. Vi stod i hallen allihop och jag skulle sätta på mig skorna. När jag reser mig upp efter att ha knutit dem så tror jag att jag kissar ner mig, så jag skyndar in på toan. Väl ute berättade jag att det möjligtvis kunde vara lite vatten eftersom att det var uppenbart att jag inte kissat ner mig. Men, det var ju inget mer med det med tanke på att jag inte hade en enda känning i kroppen och mådde bra. Sov någorlunda bra och vaknade upp sur och besviken på morgonen. 

Torsdag. Tid på MVC vid tio. Berättar för Carina min BM att jag misstänker att att det har börjat sippra vatten, så hon ringer förlossningen som vill att vi ska komma in på kontroll. Väl inne har jag fått lite småvärkar, eller mer molvärkar faktiskt. Nu i efterhand vet man ju hur riktiga värkar känns. Iallfall som gör dem en CTG kurva för att sen undersöka mig och konstatera att det är vatten som har börjat rinna ut. P.g.a detta bestäms det att vi varje dag fram tills Söndagen ska komma in på kontroll varje dag klockan 11 för att undersöka skrutten i magen. De berättar också att jag kommer bli igångsatt på Söndagen om förlossningen inte startat av sig själv! Lyckliga som tusan är vi när vi går därifrån! På Söndag får vi träffa vår son!

Hur som helst har ju Emelie & Jesper fått sin lille Melker, ca 1 månad tidigare så jag och B bestämmer oss för att åka förbi och säga hej när vi ändå var i trakterna. Väl där börjar jag känna ett visst obehag i kroppen och har lite svårt att sitta still- Malin som oxå var där konstaterar att jag har två stora blöta ringar på tröjan- HOHO! Jag har visst börjat läcka oxå. Niiiice.... 

Jag och B blir inte långvariga, vi bestämmer oss för att åka till babyproffsen för en extracheck om ifall att det är något vi missat, vi ska ju trots allt bli föräldrar inom några dagar... :-) B föreslår förtäring på MAX vilket jag inte är sen om att hålla med om. Gäller ju att ladda upp liksom. Där inne var det rätt kämpigt, jag varvade sittande position med stående, stönade och stånkade samtidigt som folk gav ömmande blickar. Det undrade nog vad fasen jag gjorde där! Haha! Hur som helst så åkte vi hem och allt avtog sakta med säkert... Vi hade ju siktet inställt på Söndag så inte gjorde det oss så mycket...

Fredag. Vaknar runt fyra på morgonen. Nu gör det ganska ont faktiskt... Men jag hade det fortfarande under kontroll. Varvar olika ställningar inne i vardagsrummet och försöker fokusera på andningen. Duschar, rakar benen och väcker B. 11 hade vi ju tid på förlossningen. Ont har jag, men förväntar mig mer smärta. I bilen på väg dit tilltar den nog ganska rejält och jag är glad att vi faktiskt ska in, då jag börjar undra vad fasen som händer. Vägen till Skövde känns som en evighet och jag tycker B prickar varenda håla i vägen, minsta lilla gupp och han fick skit för det! Stackare. Väl i backen ner mot Skövde känns det bra- nu är vi strax framme. Slappnar av.... POFF!!! Vattnet går, floden av litervis varmt vatten bara forsar ut i sätet. Jag skriker som en galning- STANNA!!! (B saktar in för att stanna) KÖR!!! (B gasar på) STANNA FÖR FAAAAN!!! (B tvärnitar in till kanten) Jag skriker som idiot att vi förstör vår nya bil samtidigt som jag inte fattar varför i hela h*lvete han har stannat?! KÖÖÖÖR!!! (Stackarn kör). I all panik lyckas jag iallafall fiska upp mobilen och ringa mamma. Gråter som ett barn och säger att jag inte vill längre, är rädd, förtvivlad och en aning chockad. (Jag som bara skulle in på kontroll). 

Väl framme kör B upp fram till dörren. En bitch till sköterska kommer fram och tycker att jag överdriver lite väl mkt när jag gråter. Jag fryser och hackar tänder. Genomblöt som jag är tycker hon jag ska lugna mig samtidigt som hon förklarar att "spar du på tårarna, det kommer göra ondare än såhär". CTG görs i stående position, sköterskan blir tyst då hon inser att mina värkar är starka och kommer med 30 sekunders mellanrum. Gråtandes försöker jag gå på toaletten med henne över mig. Lyckas sen masa mig upp från toan och ställa mig hängandes över sängen. Glömmer aldrig att jag tänkte "Den här smärtan kommer jag aldrig klara av". Bitchen kommer nu in med en annan sköterska, underbara henne. Jag ber dem ge mig allt dem har, och de förklarar att dem ska lotsa mig in i ett rum och att vi där ska diskutera alternativen. De var tydligen tvugna att undersöka mig först vilket de gör innan vi förflyttar oss. 4 cm öppen- bitchen vrider på sig en aning och förstår att jag nog har ganska ont. Jag flyttas iallafall in till rummet, skrivs in, klappas på, pratas med och innan jag vet ordet av smärtlindring ska galningarna in och känna på mig igen. Ja, återigen var de tvugna att mäta, med tanke på att det gått nästan en timma sen första mätningen så var de nu tvugna att veta hur det såg ut- för att sen i sin tur kunna erbjuda smärtlindring. RYGGMÄRGSBEDÖVNING var det enda som ekade i mitt huvud. GE MIG ALLT NI HAR!!! PUMPA MIG FULL AV SKITEN!!! Annika som den underbara sköterskan hette sitter o mäter samtidigt som hon lite fint viskar till bitchen att komma. De tisslas och tasslas innan hon säger. "Du Christine, det här har gått undan, du är 10 cm öppen och redo att börja krysta." WHAT?!?!?! Men min bedövning då? Akupunkturen, bollen, badet, vankandet i korridorerna, kortspelandet, den sköna lustgasen och ryggmärgsbedövningen då?- Vad hände med dem? Nix skakar Annika på huvudet, det hinner vi tyvärr inte med, det är för sent.... "Du klarar det här ändå säger hon". Min ända tanke i det här läget var, "SHIT, nu är stunden kommen, nu kommer jag dö, på riktigt..." 

B blir tillsagd att gå ut och flytta bilen, bitchen har blivit avbytt och in kommer en Annika nr 2. Hon var den som förlöste mig. Hon och jag var gjorda för varandra. Eller så var hon helt enkelt gjord för att förlösa mig. Det fanns verkligen ingenting som hon gjorde fel. 10 poäng till dig! Hursomhelst. B flyttar bilen, jag skriker till Annika nr 1 att ingen absolut ingen får lämna mig ensam- vilket hon inte heller gör, mer än för 2 sek. Och under de två sekunderna svimmar jag. Antagligen glömmer jag andas. Detta var en microsvimmning för när jag "vaknar upp" skriker jag som om det vore på liv och död. Jag minns att jag riktigt BRÖLADE- som en urkvinna. HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!!!! Annika kommer in (nr1) och jag hänger ut från sängen och håller henne runt midjan- LÄMNA MIG ALDRIG IGEN SKRIKER JAG... Ungefär samtidigt som mitt brölande kommer stackars B tillbaka in till förlossningsavdelningen- när han kommer in berättar han om det värsta skriket han någonsin hört till en av sköterskorna. Lite förnämt sådär talar hon om att det var jag samtidigt som det ena brölet efter de andra letar sig ut ur min kropp. 

Krystningarna börjar (tydligen). Jag provar lustgasen som bara får mig att vilja sova vilket ju uppenbarligen inte är någon vidare värst bra idé- så den skippar vi ganska fort. Jag fortsätter krysta på i några halvdanna försök i ungefär två timmar. Annika (tvåan) vill att vi ska sätta in dropp som puschar på de hela lite, får krystvärkarna att bli lite mer krystiga om man säger så. Jag vägrar, jag vill inte känna mer smärta och tycker det räcker bra som det är. De pumpar i mig DEXTROSOL innan Annika hotar om sugklocka. Hon säger till mig att bebisen nu måste ut och att mina krafter börjar ta slut efter 2,5 timmars krystande. SUGKLOCKA? Never! I och med detta lilla hot hittar jag nya krafter. Efter någon krystning till ser dem huvudet och då krystar jag som aldrig förr. När halva huvudet är ute ber hon mig hoppa över en krystvärk. (Jo men visst tänker jag, jag tar mig lite fika här sålänge. Det känns ju ändå bara som om att någon har tuttat på min lilla mus med bensin och sen tänt på. Sure- why not.) Jag lyckas iallafall. Sen kommer huvudet ut (LÄTTNAD), därefter kommer vår gosses lilla kropp. (DUBBEL LÄTTNAD). Han är ute. Hel och ren, torr och inte alls sådär äcklig som jag hade föreställt mig. Jag får upp honom på mig och han ligger och tittar mig rakt in i ögonen. Han säger inte ett ljud. Magi... Han är här. Vår son har äntligen kommit till oss. 

• Summan av det hela. 
• Vi var inne 11. 
• Undersökning 1 kl. 12:30 öppen 4 cm
• Undersökning 2 kl 13:30 öppen 10 cm. 
• Gossebarnet föds 16:20. 
• Sprack ingenting
• Förlorade 2,2 liter blod.
•  

Elton Lee Dahlin
2010-03-16

Stolt och söndergråten pappa.

3995gram & 52 cm lång

Gött sliten mamma.

Sorry, det blev ganska långt.

/C